När jag flyttade upp hit, till Skellefteå, i början på januari, kändes det som om jag skulle vara borta hemifrån i eeeeeevigheter. Att jobba på teater utanför Stockholm var helt nytt och kändes både läskigt och spännande. Och som sagt, länge!

I logen, innan föreställning Nu idag spelar vi näst sista gången, på söndag åker jag hem för att stanna hemma flera veckor.

Fyra timmar senare. Publiken har gått hem, full av upplevelse. Och som jag längtar! Längtar hem till det jag längtade bort ifrån. Att leva mitt vanliga vardagsliv med allt vad det innebär av vecko- handling och kompisar och städa badrummet ( längtar jag inte jättemycket efter förstås..) och kvällsmat med älskling. Helt enkelt, att inte vara själv, som jag är här i Skellefteå . Och som jag också gillar! Så vilken tur att jag tackade ja till en produktion till! 17 maj är jag tillbaka, i mitt enpersonshushåll utan ansvar för någon annan, bara mina egna rutiner och mitt eget skräp! Härligt!???

På dagens Friskis-pass dök två tankar upp. Ett: Jag skulle gilla att vara instruktör på Friskis! Jag har ju som jag berättade igår en gen som gör mig till passgångare om jag måste följa en ledare, men om jag själv leder, så borde jag ju kunna organisera mina armar och ben?

Dessutom skulle jag vara världsbra på att både ta ögonkontakt med mina deltagare ( åtminstone om dom inte är fler än sex stycken, som vi var idag) och därigenom få dom att känna sig sedda, samt att komma med glada utrop så att stämningen i rummet ökar till om inte kokpunkten så i alla fall en åtta-tio grader.

Trots vad jag nu säger, så var det ett kul och bra pass, med glada deltagare och en hyfsat engagerad instruktör.

Min nästa tanke var: jag hamnar på tant- pass. Jag går ju och tränar på dagen eftersom jag spelar teater på kvällen, och många av mina medmotionärer är damer som också har tid då. Kanske för att dom numera är pensionärer, och alltså lite äldre än jag, men inte såååå mycket äldre än jag....

Jag känner mig inte som en tant! Jag känner mig INTE som en tant!

Vis som en tant, javisst, med livserfarenhet och självförtroende och mod. Men samtidigt tror ju jag att jag är ung och i början på karriären ( jo jag vet att jag inte är UNG OCH LOVANDE längre, med 30 års yrkeserfarenhet, men det KÄNNS så....)

Min nästa tanke är: Är det likadant för allihop? Alla vi som tränar på det där tantpasset? Tittar vi alla på varandra lite snett och tänker att egentligen hör vi inte riktigt dit?

Jag vaknar till en grå vinter. Snön yr. Ledig söndag. Inget PW-väder . Vad göra? Jo

Det kom som en chock även för mig! Schlager, mello och liknande är inget jag brukar ägna mig åt, men nu så! På med dansskorna bara! Eller gympadojjorna, då... Någonting händer med mig när jag ska göra ledarledda övningar. Jag tycker att det är roligt att dansa och är rätt bra på att följa ( om kavaljeren är stilig och för mig med stark hand, annars tar jag över och för honom istället ?), men att stå i grupp och försöka göra likadant... Det GÅR inte! Jag utvecklar någon sorts passgångar-gen, min hjärna kan inte FÖRSTÅ hur jag ska sparka ut med ena benet och dra in andra handen, jag ser ut som en berusad galning vilket känns orättvist när jag inte ens har tänkt ORDET champagnefrukost..

Jag tog mig igenom i alla fall och ganska nöjd känner jag mig nu!