Men wow, en stad som tar kultur och hälsa på största allvar!

Jag promenerar i Umeå, längs Älven som är ett norrländskt måste, och det är en upplevelse! Ja, solen skiner och vädret är krispigt och ljuvligt men vad som förhöjer än mer är hur man har ansträngt sig för att göra det trevligt!

Överallt sittplatser av helt olika modell. Lite som husen runt älven, gamla och nya om vartannat i en salig men kul blandning.

Kultur för barn och ungdom

Andra sittplatser fanns det också och en plats kallad Sparken! Där åker man cykel skateboard och annat förstås!

Jag älskar ju min murrikka och vad dök plötsligt upp? En Varmkorv-gubbe, utan låda på magen!?

Han hade sällskap av annan Gubbe

fast vem han föreställer får man gissa..

En liten vattenkonst finns ju också!

Allt detta och mer såg jag på en fyrakilometers promenad längs Hälsans Stig i Umeå! Rekommenderas!

Jag är en riktig dagdrömmare! Det har jag alltid varit. Jag dagdrömmer så hårt så att jag nästintill tror att det är sant, det jag drömmer ihop.

Jag hade liiiite problem med logiken när jag hade drömt ihop att James, the one and only, kom tillbaka för att ... tja, gifta oss kunde vi väl inte, men nån sorts lite hemlig relation kunde jag ändå få till i min skruvade hjärna. Jag menar, han hade ju ändå varit död sen långt innan jag föddes, men med ett stort mått av fantasi och en smula övertalning i mitt huvud så kunde jag knöka till ganska bra kärlekshistoria ....

Jorå. Det kunde jag! Och inte var jag tolv år heller, utan gick väl på mitt tjugonde... Det är första gången jag yppar det här, så behandla mig snällt och förstå, att jag har blivit mindre fantasifull sen dess.. Och förresten ör det väl preskriberat, ungdomar vet man väl hur dom är ....

Men nu drömmer jag igen. Det är inte riktigt JamesDean-dumt, men inte långt därifrån.

Men jag drömmer så hårt, att jag nästintill tror att det är sant. Uppenbarligen har inte DET ändrat sig i alla fall, sen jag var ung och dum och fantasifull .

Jag kan inte berätta min dröm. Nånstans går gränsen för vad man kan avslöja. Men vad jag KAN säga , är att även om drömmen inte slår in, har jag ändå rätt roligt med den under tiden, jag njuter av att min fantasi får gå loss, jag gillar att det jag tänker är ,åtminstone i mitt huvud , nästintill sant !

Nu, mot Skellefteå! Turnéliv!

Alltså, jag älskar mitt jobb! Jag verkligen äääälskar det, att stå på scenen, att fånga publiken, att hitta nya vägar och nya uttryckssätt. Att känna mig nöjd med mig själv. När jag gör det, för det gör jag ju inte alltid, ibland lyckas jag inte alls med det jag hade tänkt mig, når inte alls dit jag ville. Ibland när jag kommer in på scen känner jag omedelbart att publiken inte gillar mig. Det kan vara att jag ligger på för hårt, eller att dom bara tycker att jag ser dum ut, inte vet jag ...

Foto:Ateljé Photos 4 You Men ibland känner jag, att det där med att jobba när andra människor inte gör det, utan gör roliga saker som jag också hade kunnat göra om jag inte hade en föreställning att spela.... Tex bjöd min väninna Tanja in mig och några andra tjejer till ett Porsche- event i lördags.

Tjejerna åkte till ett slott, testade bilar, sköt lerduvor, drack bubbel och sov över på slottet ihop med sina respektive som kom dit senare.

Jamen!? Det hade ju varit en väldigt trevlig lördagsaktivitet! Men jag spelade teater i Skellefteå och hann inte åka till slott! Och sen fick jag en annan inbjudan . Nämligen att åka till Grekland och bo i strandvilla och leka med mina kompisar, leva lite lyxliv i oktobermörkret några dagar... Jamen?!!? Det hade ju varit absolut TOPPEN att få hänga med på den resan! Istället spelar jag mina sista föreställningar av Släktkalaset, "och det ska OCKSÅ bli kul, men Grekland... det hade ju varit nåt så helt... underbart..." ( detta är en replik från föreställningen, där min rollkaraktär berättar hur hennes resa till Bali var?) Ja ja. Så där är det. Man kan inte få allt. Och återigen .... Jag älskar mitt jobb och trots allt skulle jag inte byta bort det mot aldrig så många lyxresor ..... Men nästa gång kan jag väl få vara spelledig!?