Ensam söndag i Norrland. Häromdagen kände jag mig ensam, idag känns det skönt.

Vi spelade igår och det gick … Ja, det gick väl ganska bra. Lördagspubliken hos oss är som söndagspubliken på andra teatrar, dvs säga, matinée-feeling. Vi spelar kl 15 på lördagar vilket betyder en äldre publik, människor som gärna slipper vara ute på kvällen ( och matinéerna brukar vara på söndagar på andra teatrar) och äldre människor är kunniga, livserfarna, kan sin HasseoTage – toppen helt enkelt- men lite försiktiga i sina reaktioner. Alltså, dom skrattar tyst!

Och vi vill gärna få härliga, hörliga, reaktioner, det gör oss bättre!

Nu KAN ju publikens respons bero på hur bra vi är, förstås. Men lyssnar man på applådtacket, är publiken antingen oerhört väluppfostrad eller rätt så glad!

Nå,vi gjorde en ok show och idag är jag ledig och har liksom lördag…. på egen hand, eftersom älskling är i det andra hemmet….😘

Så jag gick på julmarknad!

Trist väder, men snön föll som lovvikavantar i barnstorlek…. även om dom tinade när dom landade för vintern är inte supervintrig utan ganska varm just nu….

Hursomhelst, jag shoppade bröd på bageriet och trängdes med övriga -alla!!!- Skelleftebor som ville gå på julmarknad, halkade fram i issörjan och såg uppmärksamt på allt som fanns att köpa, korvar och kransar fårskinn och pryttel och nu är jag hemma i lugnet och kan lata mig.

Ostbågar ( ostkrokar säger man här, men det går ju bort!!) och bubbel! Ja, vaddå? Jag har ju ledig dag!

Hemlängtan och scenångest. Inget kul just nu….

Jag längtar hem.

Jag vaknade på fel sida imorse. Eller fel, det är det kanske inte, men annorlunda!

Livet i norr har varit toppen, men i och med att det börjar gå mot sitt slut, börjar jag vända blickar och känslor mot hem.

Jag skapar ju mitt hem där jag befinner mig, funkar på hotell och även nu i min teaterlägenhet. Lite stearinljus och musik och nåt att äta så är jag hemma.

Men nu -idag- vill jag HEM hem.

Jag vill vara på landet, med älskling och Torsten och julförberedelser och brinnande brasa.

Jag är nog bara trött. Lite sliten. Livet i bubblan tar på en, även om såå mycket är underbart och roligt och fyllt av upplevelse.

Igår var en jobbig dag på jobbet också, jag har en sketch som jag hatar, jag sliter med den varje kväll för att få den att lyfta men DET GÅR INTE!!!

Skådespelarens mardröm! Att stå på scenen och skämmas!

Och igår kom jag dessutom av mig, tappade texten så att det sjöng! Publiken tycker att det är kul när sånt händer, och jag fixade väl till det någotsånär, men ett misslyckande är det ju, trots allt….

Det är vinter i Skellefteå i alla fall. 12- idag. Jag gillar vinter, så det är bra.

Och jag har ju lekkamrater på jobbet, dom piggar upp. Vi skrattar mycket!

Så detta är bara en tillfällig svacka. Snart är jag på banan igen! Och jag ska ÄGA den där j-a sketchen ikväll!

Bring it on, life!

Hinna, stressa, ha kul!

Hemma i Stockholm. Försöker hinna allt.

Roa mig, är ju ett! Jag och älskling gick på Julhavre, mat och vin och skratt och Luciatåg, i Stallfåglarnas/Stallbrödernas regi. Kul!

Jag tycker att jag har blivit fin! Jag har ju Viktväktarätit i några månader och äntligen känner jag mig rätt i kroppen! Det är en härlig känsla!!

Här är Lucian med vänner! Lucian till vänster är Ann Westin som körde en bejublad standup efter dom lite ner traditionella sångerna!

Sen är det ju jullogistiken! Förbereda och till viss del för-handla och småpacka så att älskling kan för- ta med sig till landet, vi kommer ju att bära ihjäl oss i alla fall… Det blir lätt så när man firar jul på ö…

Julköttbullarna är gjorda!

Sen träffa föräldrar, mor är på ingång för att få lite lunch, far lämnade efter frullen imorse..

Ikväll kompisträff, ska bli toppen!

Och, förstås, pussa på älskling! Men det har jag ingen bild på!😊

Imorgon tillbaka till Skellefte!

Resa hem. Från hem.

Klockan 5.59 söndag morgon. Det enda jag hör är regndropparna mot byggställningen. En ensam vandrares regntunga steg.

Jag står vid flygbussen. På väg hem! På väg till det som är på riktigt mitt. Min man. Min lägenhet. Mitt liv.

Bara en kortis, förstås. På tisdag är jag tillbaka i min norrländska verklighet, bubblan kallad. HasseoTage-världen, förhoppningsvis lite snö-världen, gå till jobbet-världen.

Den är också min. På ett annat sätt.

Resa hem. Från hem.

Klockan 5.59 söndag morgon. Det enda jag hör är regndropparna mot byggställningen. En ensam vandrares regntunga steg.

Jag står vid flygbussen. På väg hem! På väg till det som är på riktigt mitt. Min man. Min lägenhet. Mitt liv.

Bara en kortis, förstås. På tisdag är jag tillbaka i min norrländska verklighet, bubblan kallad. HasseoTage-världen, förhoppningsvis lite snö-världen, gå till jobbet-världen.

Den är också min. På ett annat sätt.