Ett äventyr i ett paradis. Ett magiskt dygn, kort sagt

I samarbete med Petit Hotel

Jag börjar med slutet. Så här ungefär kände jag mig ( och såg väl antagligen ut) när det var dags att somna efter ett magiskt dygn på Wedevågs Herrgård. Alltså ljuvligt dimmig och änglalikt glad!

Den sistlidna helgens hotelläventyr gick nämligen dit, till i närheten av Lindesberg.

Som vanligt var det ju Nissan-bilar som tog oss dit. T o m älskling som ju brukar hålla fast vid sina Jaguarer ( han mekar!) tycker att det här är en trevlig bil. Själv åker jag bara med och förundras över alla tekniska underverk jag stöter på.

Fram kom vi och hungriga var vi och detta var vad som mötte oss! Afternoon Tea serverat vid bordet!

Ett kul gäng var vi, det är vi alltid! Ja, älskling och jag var ju också med, vi såg ut såhär:

Vi vet ju att klä upp oss när vi är på slott!😂

Eller också var det slottet som klädde upp oss.

I varje rum låg det nämligen tidstypiska kläder när vi checkade in, och mysteriet om varför vi skulle lämna info om klädstorlek innan resan fick sin förklaring!

Men nu berättar jag i oordning!

Innan vi klädde ut oss till prinsar och prinsessor, blev vi nämligen utmanade på bouleturnering! Vårt illustra gäng med en svårt taggad Hasse Aro samt pitbullen Tanja Fylking i spetsen spelade med och mot övriga gäster, med ett FINT pris att vinna!

Ja, okej, jag var väl hyfsat taggad också… det var som sagt ett FINT pris…

Det gällde ju att utnyttja ställets alla faciliteter, så emellan matcherna tog jag mig ett lyxigt bad…

Lotta och Åza tog tillfället i akt att snicksnacka istället för att bada..

Jag kämpade på! Hasse hade åkt ut, nu var det bara Tanja och jag kvar…

Och JAG VANN!

Men Tanja var en god förlorare och vi fortsatte festen i bästa stil!

Prinsessor…

Drottningar…

och en och annan prins

Några -outklädda – prinsar förgyllde dagen och kvällen. Leffe och Leffe kan dom ha hetat, dom var bra och outtröttliga .

Och ljuvlig mat serverades! Detta var potatis som tillretts på ett flertal vis, friterad och skummad, picklad och rökt, det var magiskt gott!

Nästa morgon gick jag till sjön. Att bada på morgonen… Finns det nåt bättre?

Ja det skulle vara frukosten då. Som serverades vid bordet, på det lyxiga vis vi just vant oss vid.

Stort tack till Per och Sanni, som gjorde detta oförglömliga minne för oss!

Och förstås till Leena på Petit Hotel som är vår lagledare och Tanja och alla oss som var med och gladde varandra!

Relationer.

Jag sitter På berget och funderar över liv och relationer, engagemang och självförtroende och självsäkerhet.

Allt är inte självklart lätt.

Bara för att jag gillar folk i min närhet, är det inte sagt att dom gillar mig! Det är en trist känsla, den där när människor inte blir omedelbart glada när jag kommer, utan mera liksom skruvar på sig och jag känner att jag borde nog gå igen…

Mitt inre skälver till och jag förflyttas till min osäkra, lite rädda, barndom, där jag visste att jag inte dög, aldrig var bra nog eller tuff nog eller snygg nog…

Ja ja… Det där är nog en känsla jag inte är ensam om. Och jag fattar ju ( ibland) att universum inte snurrar runt mig, utan att dom kanske har andra saker att tänka på, som inte har med mig att göra.

Fast det hjälps inte. Jag skälver ändå.

Vi hade bröllopsdag igår, jag och min älskling. 9 år! 9 år!

Det är en låååång tid i mitt liv, jag som aldrig trodde att jag skulle bli gift överhuvudtaget.

Vi firade med goda vänner På berget. Solen sken och myggen höll sig nån annanstans och vi var lyckliga.

För vi är det. Lyckliga med varandra och med vänner och släkt och paradis och sol och närhet till havet så att vi kan morgonbada.

Den andra, lite tråkiga känslan…. Ja. Den finns ju där ibland.

Det gäller att hitta förbi den. Och försöka att bli en bättre människa. Eller en mindre känslig en. Eller en större… eller tja, jag vet inte.

Nu ska jag få nyfångad abborre av min man! På nioårochendag-firningen!💕

Dagdrömmar

Ett samarbete med Impecta

Min trädgård är som ett paradis.

Ja, inte som den här, alltså. Det här är nån annans paradis, nån som äger denna kolonilott och som lägger tid och kraft och kärlek på den och som dessutom har gröna fingrar. Det har inte jag.

Min trädgård, där den inte får sköta sig själv, ser mer ut som ett oparadis!

När jag lämnar den åt sitt öde,prunkar den. Den självsår lavendel och prästkragar och humlorna älskar den, till min glädje, för humlor och bin vill en ju ha i sin trädgård, utöver blomsterprakten!

Men nu har jag bestämt mig! Nästa år, då minsann! Då ska jag utveckla gröna fingrar och då ska humlorna få se på fyrverkeri! Blomdoft och färgprakt ska spraka och jag ska stolt spankulera runt i min trädgård och veta att detta, allt detta, är min förtjänst!

Ja! Det KAN hända! Jag måste bara införskaffa ett par trädgårdshandskar, såna där assnygga blåbyxeshorts samt lämpligt antal fröpåsar från Impecta och sätta igång.

T ex PIONVALLMO! Bara namnet är ju beroendeframkallande! Jag har pioner som min svärmor satte, dom är underbara, och tänk att blanda dom med vallmo! Eller tänk att så en egen sommaräng, det kan jag med hjälp av KULTURARV.

Eller varför inte lite ätliga nyttigheter som BARON ( vintersallat) MEDANIA (spenat) eller BOUQUET ( bladdill)?

Finns inga gränser för fantasin här! Bara att skaffa en tumme med han där uppe så att han regnar och solar i lagom mängd.

Sen ska ni få se på blomprakt, minsann!

Karriärbyte?

Jag är ju, som jag kanske sagt tidigare, skådespelare. Frilansande skådespelare. Freelance, helt enkelt.

Det betyder att ibland jobbar jag mycket, ibland jobbar jag inte alls. Det sistnämnda är hur jag har det just nu, och det är trååååååkigt!

Fotograf Dan Norrå

Jag gillar att jobba. Jag gillar även att jobba mycket, jag tycker det är kul att flänga mellan tv-inspelning på dagen och föreställning på teatern på kvällen.

Och efter en sån period, så gillar jag VERKLIGEN att få vara ledig ett tag. Att få ta sovmorgon ( inte för att jag sover, men det är lyxigt att själv få bestämma när det är dags att stiga upp och inte jagas ur täcket av en ilsken väckarklocka).

Tanken på att varje dag, resten av mitt arbetsliv, vakna till ringklocka, äta min frukost, traska till samma gamla jobb, jobba 8-17, hinna roligheterna och resorna och allt det oupptäckta på helgen , vara beroende av att vädret är okej på min sommarsemester…. Jag förstår att det kan vara tryggt och kanske rent av skönt med rutinen, men det är ICKE för mig!

Det är ett av skälen till att jag är frilansare. Jag tycker om att inte veta allt i förväg.

Det betyder förstås också att jag, som just nu, ibland är ofrivilligt arbetslös. Medaljens baksida, så att säga. Och den baksidan gillar jag ju inte.

Så nu önskar jag att Brightmill startar en tjänst för oss skådespelare. Nu jobbar dom bara med chefer. Chefer som, liksom jag, vill jobba längre eller kortare perioder för att sen kunna vara ledig längre eller kortare perioder. Ett utmärkt sätt att spendera sitt arbetsliv på, tycker jag!

Eller ska jag hela enkelt bli chef? Hm, det tål att tänkas på…😅