Vad gör man en ledig helg i Norrland?

Åh vilken mysig helg jag har haft. Skellefteå har ju också sommar – fast det ligger fortfarande en liten snöhög kvar och försmäktar utanför mitt fönster- och det har jag utnyttjat på bästa sätt!

Picnic vid älven. Det var roligare än det ser ut, killarna är inte fotomodeller just….

Jag blev inbjuden till en liten middag vid älven, min regissör min maskör och min…. vet inte om jag kan säga min, men han är i alla fall teknisk chef på teatern, fixade laxwraps och bubbel och tillbringade fredagkvällen vid vattnet. Ljuvligt förstås.

På lördagen såg jag en utställning om Titanic! Vilka öden, vilken historia!

En uppbyggd bit av korridoren till hytterna i 1:a klass

Men jag kan ju inte låta bli att tänka på att vi bar vår egen båttragedi, Estonia, som har påverkat så många människor, inte minst i Sverige. Men kanske är det för tidigt att göra utställning om det, Titanic känns naturligtvis så mycket mer avlägset. Mycket mer ” förr i tiden”

På kvällen bjöd jag min maskör ( som för övrigt har ett namn, Helena heter hon) på middag och sen gick vi ut och slog klackarna i taket, dvs letade rätt på den enda öppna krogen så dags på kvällen. Klockan var elva, men skellefteborna är ett sömnigt folk…..

Helena, Audrey och jag på partyhumör

Vi lyckades infalla fall hålla oss vakna ett tag, så inte förren vi halvtvåtiden vinglade vi hemåt. Då var det fortfarande ljust. Det här norrländska ljuset är förförande!

Idag fortsätter jag med att göra inget, jag har letat mig ner till älvkanten och bosatt mig med bok och IPad. Känns som ett bra söndagsnöje!

Återstoden av dagen. Passar bra, för återstoden dagen.

Äntligen tillbaka, igen!l

Efter tekniskt strul som nu ska vara fixat, är jag återkommen!

Jag sitter i högsommarSkellefteå, det är underbart förstås, men utanför mina vidöppna fönster befinner sig en hund som den senaste kvarten har skällt som en komplett galning och det gör mig till en komplett galning! Åh, jag längtar hem till lugnet på min stadsbalkong, med bussar som tutar och ambulanser som tjuter, med ungar som skriker och fyllon som vrålar. Men balkongen är MIN och ljudet är inte konstant, som den här lilla ettriga vrålskällande hunden vars matte måste vara döv och helt ointresserad av att behålla sina grannars goda vilja….

En hel del annat har jag förstås gjort den här tiden som jag inte har lagt på att skriva blogg.

Smått i chock efter mitt första dopp i älven. Isälven….

Tex har jag badat för första gången i Skellefte Älv, det var uppfriskande! Mina inhemska vänner såg på mig som om jag var galen när jag berättade om mitt äventyr, men det var faktiskt skönt.

Annars fylls mina dagar mest av långa morgonPw, det är också lätt när vädret är så ljuvligt. Jag passar på att lägga in lite upphopp, plankor och andra övningar, så känner jag mig färdigtränad sen, eftersom resten av dagen går åt till repetitioner av Julshowen…. Lite tidigt kan man tycka, men i år ser planeringen ut så.

Min kollega David fick dra på sig kaninkostymen. Roligt men varmt…

En vecka till stannar jag här, sen i sporrsträck hem till Stockholm, älskling, landet, vovvar och bebisar och vänner och semester. Jag längtar nu!

Vackert vid älven. Det är mysigt här också!

Jag har sagt det innan, att jobba på annan ort är både kul och konstigt. Nu jobbar jag hela dagarna, när jag slutar är det sol och underbart och totalt rosévinsläge på balkonger, men jag har ingen balkong och kollegorna går hem till sina familjer och tänker inte rosé överhuvudtaget.

Men jag häller upp ett glas och ringer älskling på Skype. Han sitter på balkongen i stan med sitt eget glas, och så leker vi att vi är tillsammans.

Nu funkar det!

Jag har haft tekniska problem.

Och dessa problem har drivit mig till vansinne! När jag nu äntligen har börjat blogga, vill jag att det ska vara LÄTT, eftersom min hjärna inte kan tänka i tekniska banor och min kunskap är alldeles för liten.

Jag irriterar mig ibland på min mor för jag tycker att hon inte fattar när jag försöker lära henne om IPad eller appar eller nåt annat som jag tycker är enkelt och som jag tycker att hon BORDE begripa. Men sen, när jag själv ska fatta nåt som jag tycker är obegripligt, då står jag där på samma sätt, slår ifrån mig med båda händerna och säger att jag KAAAAN inte, det GÅÅÅR inte…. Och dom runtomkring mig som vet bättre anser väl att jag är hopplös.

Nå, nu är jag på banan igen. Det var nåt enkelt med IP och blockerad och inte vet jag, men det löste sig på en sekund och bara för att bevisa det ska jag här lägga in en bild:

Det här är jag när jag senast var på landet, i sol och lycka och – trodde jag- inga tekniska problem

Så nu ska jag börja skriva lite mer regelbundet igen. Det ska bli kul!

Fredagsmys

Samma gamla tråkiga bild. Eller favorit i repris. Eller hur man än vill se det, jag sitter i alla fall på en av mina absolut bästa platser. Detta är På berget! Uteköket! Paradiset! Sommarhänget!

( här försöker jag nu ladda upp en bild på härligheten, det går inte… Jag får beskriva den i stället. Jag sitter vid ett grovt tillyxat bord med bänkar till. Älskling har byggt det till mig. Min utsikt är hav, kobbar, tallar. Måsar skränar och andra fåglar som jag inte kan namnet på sjunger och kvittrar och gläds åt att solen och värmen är här. Jag har ett glas rött vin i ett tennglas, praktiskt om jag vill kasta det ifrån mig. Snyggt är det också. En liten lagom grön skål med lite lagom många Pringles i.)

Att ha ett utekök var en dröm som besannades för ett par år sen, när älskling drabbades av byggarlusta. Vi är inga grillare, men däremot MUURIKKAN, den gillar vi skarpt. På sommaren lagar jag nog samtliga måltider på muurikkan, inklusive frukost , om det inte hällregnar.

( här skulle jag haft en bild av min muurikka, Men jag beskriver den istället. Den är en rund stekhäll, svagt skålad, med en gasolbrännare under. Ja, man kan ställa den över öppen eld också, men det tycker vi är besvärligare… Bakom muurikkan breder solglittret ut sig över havet och framåt kvällen brinner himlen av solnedgångar man aldrig har sett maken till. Utom igår. Och imorgon. Och nästa kväll…..)

Mina kvällar På berget är magiska. Och ännu bättre blir den här, för jag såg just älskling komma åkande i sin båt. På väg hem. På väg till mig. På väg till Fredagsmys

Att fatta!

Jag kom av mig i mitt bloggande när tekniken svek mig. Jag kämpar redan som det är med att förstå hur jag gör och när det sen blir fel.. ja då står jag handfallen.

Det är märkligt det där, med hur hjärnan är. Jag tittar på barnen omkring mig, dom fattar grejer utan att fatta att dom fattar! Jag fattar inget, utom att jag inte fattar och jag fattar inte hur jag NÅNSIN ska fatta.

Nu sitter jag i mitt paradis, på landet i skärgården, och försöker fatta att våren äntligen är här. Frukost på terassen, middag På berget i uteköket. Ljuvligt!

Snart sista! Eller..?

När jag flyttade upp hit, till Skellefteå, i början på januari, kändes det som om jag skulle vara borta hemifrån i eeeeeevigheter. Att jobba på teater utanför Stockholm var helt nytt och kändes både läskigt och spännande. Och som sagt, länge!

I logen, innan föreställning

Nu idag spelar vi näst sista gången, på söndag åker jag hem för att stanna hemma flera veckor.

Fyra timmar senare. Publiken har gått hem, full av upplevelse.

Och som jag längtar! Längtar hem till det jag längtade bort ifrån. Att leva mitt vanliga vardagsliv med allt vad det innebär av vecko- handling och kompisar och städa badrummet ( längtar jag inte jättemycket efter förstås..) och kvällsmat med älskling. Helt enkelt, att inte vara själv, som jag är här i Skellefteå . Och som jag också gillar!

Så vilken tur att jag tackade ja till en produktion till! 17 maj är jag tillbaka, i mitt enpersonshushåll utan ansvar för någon annan, bara mina egna rutiner och mitt eget skräp! Härligt!???

När åldern känns oundviklig

På dagens Friskis-pass dök två tankar upp. Ett: Jag skulle gilla att vara instruktör på Friskis! Jag har ju som jag berättade igår en gen som gör mig till passgångare om jag måste följa en ledare, men om jag själv leder, så borde jag ju kunna organisera mina armar och ben?

Dessutom skulle jag vara världsbra på att både ta ögonkontakt med mina deltagare ( åtminstone om dom inte är fler än sex stycken, som vi var idag) och därigenom få dom att känna sig sedda, samt att komma med glada utrop så att stämningen i rummet ökar till om inte kokpunkten så i alla fall en åtta-tio grader.

Trots vad jag nu säger, så var det ett kul och bra pass, med glada deltagare och en hyfsat engagerad instruktör.

Min nästa tanke var: jag hamnar på tant- pass. Jag går ju och tränar på dagen eftersom jag spelar teater på kvällen, och många av mina medmotionärer är damer som också har tid då. Kanske för att dom numera är pensionärer, och alltså lite äldre än jag, men inte såååå mycket äldre än jag….

Jag känner mig inte som en tant! Jag känner mig INTE som en tant!

Vis som en tant, javisst, med livserfarenhet och självförtroende och mod. Men samtidigt tror ju jag att jag är ung och i början på karriären ( jo jag vet att jag inte är UNG OCH LOVANDE längre, med 30 års yrkeserfarenhet, men det KÄNNS så….)

Min nästa tanke är: Är det likadant för allihop? Alla vi som tränar på det där tantpasset? Tittar vi alla på varandra lite snett och tänker att egentligen hör vi inte riktigt dit?

Tre dagar på raken har jag tränat på Friskisosvettis , olika pass. Tabata, Core och igår Schlagerjympa. Efter passet har jag lagt till en kvart-tjugo minuter löpband eller crosstrainer, så idag kände jag att kroppen hellre ville gå på kondis och bio…

Så det har jag gjort! Fika med kompis och bio med några andra kompisar.

BioStaden i Skellefteå har inte det mest varierade bioprogrammet, men vi slog till på A Quiet Place, som var…. outhärdlig från början, sen blev jag blasé medan mittbiosällskap flämtade efter luft och pep ..själv piper jag när jag ser mina selfies.Hur dum kan man se ut????