Efter premiär-känslor

Oj, vad länge sen jag skrev nåt…

Men min hjärna har inte kunnat fokusera på nåt annat än teatern, teaterns människor- både påhittade och verkliga- och känslor och händelser inom teaterns väggar.

Kollegan Simeon rockar loss i sminket

Premiärvecka alltså! Vi har haft en väldigt kort och fullpackad reptid, när ALLT, mask kostym scenografi text musik ljus byten av kläder och scenbilder, jag menar verkligen ALLT ska hända samtidigt… Vi försöker repetera samtidigt som nån vill skruvdraga nåt, vi vill köra danssteg samtidigt som nån vill sätta ljus, vi vill öva puttning av post ( vi spelar ju bl a KarlBertil Jonssons julafton, och i den ingår som bekant en post) samtidigt som nån vill mygga på oss för att vi ska höras när vi sjunger och över alltihopa cirklar regissören och VILL HA ALLT NU!!!

Kollega och regissör. Samt sufflös Lovisa som har fått jobba hårt!

Stetsonhatts-rep. Samtidigt som scenografin ställs på plats…

Stress och premiärnerver och whatnot gör ju att åtminstone jag inte sover nämnvärt, så mina ögonvitor kallas numera ögonrödor.

David och jag agerar perukpåtagare åt varandra

Ja, premiärtider är speciella! Roliga och ansträngande och utvecklande och ilskna. Upphetsande och spännande.

KBJ s hem och julgran

Och så ooootrooooligt skönt när själva premiären är gjord, dom i detta fallet stående ovationerna har avklingat, champagnen är urdrucken och man på sina höga klackar vinglat hem efter festen och vetskapen att nu är det bara vila som gäller några dagar , innan det är dags att plocka fram sitt manus och gå igenom texten igen, eftersom den inte sitter i benmärgen ännu utan är mer som en påklistrad tunn hinna som behöver putsas innan nästa föreställning….

Älskling är på besök, det är härligt. Vi sitter i varsin söndagshörna och gör inget. Det är skönt!

Kommentera