Ett pinsamt avslöjande från en drömmare…

Jag är en riktig dagdrömmare! Det har jag alltid varit. Jag dagdrömmer så hårt så att jag nästintill tror att det är sant, det jag drömmer ihop.

Jag hade liiiite problem med logiken när jag hade drömt ihop att James, the one and only, kom tillbaka för att … tja, gifta oss kunde vi väl inte, men nån sorts lite hemlig relation kunde jag ändå få till i min skruvade hjärna. Jag menar, han hade ju ändå varit död sen långt innan jag föddes, men med ett stort mått av fantasi och en smula övertalning i mitt huvud så kunde jag knöka till ganska bra kärlekshistoria ….

Jorå. Det kunde jag! Och inte var jag tolv år heller, utan gick väl på mitt tjugonde… Det är första gången jag yppar det här, så behandla mig snällt och förstå, att jag har blivit mindre fantasifull sen dess.. Och förresten ör det väl preskriberat, ungdomar vet man väl hur dom är ….

Men nu drömmer jag igen. Det är inte riktigt JamesDean-dumt, men inte långt därifrån.

Men jag drömmer så hårt, att jag nästintill tror att det är sant. Uppenbarligen har inte DET ändrat sig i alla fall, sen jag var ung och dum och fantasifull .

Jag kan inte berätta min dröm. Nånstans går gränsen för vad man kan avslöja. Men vad jag KAN säga , är att även om drömmen inte slår in, har jag ändå rätt roligt med den under tiden, jag njuter av att min fantasi får gå loss, jag gillar att det jag tänker är ,åtminstone i mitt huvud , nästintill sant !

Nu, mot Skellefteå! Turnéliv!

Kommentera