Frukostfunderingar om orättvisor

Älskling och jag sitter på balkongen. Vi älskar vår balkong och tillbringar även en lite kyligare morgon där, vi har ju tröjor och filtar. Frukost och tidning. Även Torsten har en liten filt så han slipper ligga på kall betong.

Nedanför vårt hus finns områdets sopstation. Vi tycker det är så praktiskt att ha den nära, vi är duktiga på att sopsortera.

Plötsligt ser jag vad jag tittar på. En kvinna, antagligen yngre än jag, går igenom vår plastcontainer på jakt efter…. Jag vet inte VAD hon kan hitta där som är värt något, men hon letar och pysslar och stoppar ner i påsar…

Jag sitter på min balkong. I min trygga varma värld. Jag ser ner på hennes. Rent fysiskt eftersom jag bor på sjunde våningen, men på nåt obehagligt sätt ser jag henne och jag gör inget. Jag springer inte ner och ger henne en tröja eller en månatlig donation … Jag skäms inte ens…

Torsten fryser. Han går in och lägger sig i sitt mysiga kuddberg.

Och jag känner en obehagskänsla komma krypande. Kanske skäms jag lite ändå. Inte för att jag har mitt hem och man och liv, men för att vi skapar en värld som är så ogin mot så många. Att vi skapar en värld som tillåter att människor letar livets nödtorft bland våra rester.

Jag går in min garderob. Där finns ingen tröja jag vill bli av med.

I min plånbok finns inga kontanter, jag är en kortanvändare.

Skammens rodnad färgar mina kinder och under tiden samlar kvinnan ihop sina skatter och traskar iväg.

Kommentera