När åldern känns oundviklig - Cecilia Ljung skådespelare

När åldern känns oundviklig

På dagens Friskis-pass dök två tankar upp. Ett: Jag skulle gilla att vara instruktör på Friskis! Jag har ju som jag berättade igår en gen som gör mig till passgångare om jag måste följa en ledare, men om jag själv leder, så borde jag ju kunna organisera mina armar och ben?

Dessutom skulle jag vara världsbra på att både ta ögonkontakt med mina deltagare ( åtminstone om dom inte är fler än sex stycken, som vi var idag) och därigenom få dom att känna sig sedda, samt att komma med glada utrop så att stämningen i rummet ökar till om inte kokpunkten så i alla fall en åtta-tio grader.

Trots vad jag nu säger, så var det ett kul och bra pass, med glada deltagare och en hyfsat engagerad instruktör.

Min nästa tanke var: jag hamnar på tant- pass. Jag går ju och tränar på dagen eftersom jag spelar teater på kvällen, och många av mina medmotionärer är damer som också har tid då. Kanske för att dom numera är pensionärer, och alltså lite äldre än jag, men inte såååå mycket äldre än jag….

Jag känner mig inte som en tant! Jag känner mig INTE som en tant!

Vis som en tant, javisst, med livserfarenhet och självförtroende och mod. Men samtidigt tror ju jag att jag är ung och i början på karriären ( jo jag vet att jag inte är UNG OCH LOVANDE längre, med 30 års yrkeserfarenhet, men det KÄNNS så….)

Min nästa tanke är: Är det likadant för allihop? Alla vi som tränar på det där tantpasset? Tittar vi alla på varandra lite snett och tänker att egentligen hör vi inte riktigt dit?

1 comment / Add your comment below

Kommentera