Ormar i paradiset

Ja, det finns det ju. Ormar. I paradis. Inte alltid, men ibland sticker dom upp huvudena.

Ibland är det jag. Ganska ofta är det jag själv som är eller känner mig som en sur och gnällig kärring, som missunnar alla andra att ha roligt.

Ibland är det nån annan, som anser att saker och ting fungerar fint, och varför ska man ändra på det? Eller, så här har vi alltid gjort, och varför ska man ändra på det?

Ibland är det Torsten, som är den gulligaste, men just nu lite ouppfostrad och ung.

Ormar sticker upp sina huvuden och retar dom andra, och såna får inte finnas i paradis. Frågan är ju hur man gör för att paradiset ska fortsätta så att alla är nöjda? Så att ingen känner sig trampad på eller överkörd eller missförstådd eller bara i största allmänhet omgiven av gnälliga kärringar?

Igår kväll tog jag ett nattbad. Himlen och havet var precis så rosa och silkeslent och sammetsmjukt som man kan önska av ett nattbad, och inga vare sig ormar eller kärringar var där ( trots att JAG var det…😅)

Det är nog dags för mig att börja jobba nu. Jag börjar nästa vecka, och egentligen har jag lite ångest över att lämna sommaren och vännerna och familjen och inte minst älskling. Och samtidigt… jag har varit på ön länge nu. Jag behöver nog vara lite mer i verkliga livet snart. Där jag står med fötterna på jorden, där jag vet vad jag vill och vart jag ska och där jag inte måste ta så många omvägar runt vad andra tycker.

Det ska bli skönt!

1 comment / Add your comment below

Kommentera