Lyxliv de lux!

Livet – trots allt som jag tycker är besvärligt – leker ju stundtals!

Der här att få åka på Petit Hotel -turnéer, det är ju en lycka!

Just nu sitter jag vid frukostbordet på Stegeborgs Trädgårdshotell efter en cykeltur ner till badplatsen.

Vi kom hit igår och checkade in på hotellet, ett litet smakfulllt hotell med bara 9 rum, men med stor altan och stort hjärta.

Casimir och Cassandra heter det OERHÖRT driftiga värdparet på Stegeborgs Egendom.

Här är det Cassandra som smattrar fram info om allt fantastiskt som finns runt omkring slottet.

För såklart finns det ett slott. Det är privat, så det kändes fräckt att bryta sig in för att ta bilder, men gissa om jag ville in och snoka!

Och så finns det en slottsruin.

Och så finns det förstås en privat flygplats! Eller landningsbana i alla fall!

Och en minigolfbana och en äppelträdgård där man kan spela kubb och crocket.

Och så finns det förstås cyklar så att vi kan cykla ner till Hamnkrogen och äta fantastisk mat alldeles vid sjökanten.

En härlig kväll hade vi, många skratt och mat to die for och filtar att slå in oss i framåt kvällningen.

Värdparet!

Och sen gick vi hem och sov gott och i morse fick vi som sagt frukost,en sån där som jag gillar!

Lagom få saker att välja på och alla goda!

Lagom mätt sitter jag nu i vår Nissan på väg till nästa ställe!

Tjohej!

Ön och livet levererar. Olika.

Igår satt jag inne och gladde mig åt att mitt tak är helt, mitt element fungerar, att fönstren går att stänga, att jag äger filtar och stearinljus och stora tekoppar fyllda med grönt te.

Lyssnade på regnet och stormen som tillsammans gjorde vad dom kunde för att skölja bort mig och mitt hus ifrån klippan.

Idag ligger jag ( som ju alla ser) här och har återfått tron på sommaren.

Upp och ner går livet!

Tänk om någon ringer mig imorgon och erbjuder mig en saftig filmroll?

Rent teoretiskt skulle det kunna hända! Jag menar, igår kväll hade jag aldrig trott på sommaren. Men idag tror jag på sol igen! ( minns ni den gamla slagdängan?? )

Sol och regn, upp och ner, hit och dit….

Det gäller att inte tappa tron!

Ett äventyr i ett paradis. Ett magiskt dygn, kort sagt

Jag börjar med slutet. Så här ungefär kände jag mig ( och såg väl antagligen ut) när det var dags att somna efter ett magiskt dygn på Wedevågs Herrgård. Alltså ljuvligt dimmig och änglalikt glad!

Den sistlidna helgens hotelläventyr gick nämligen dit, till i närheten av Lindesberg.

Som vanligt var det ju Nissan-bilar som tog oss dit. T o m älskling som ju brukar hålla fast vid sina Jaguarer ( han mekar!) tycker att det här är en trevlig bil. Själv åker jag bara med och förundras över alla tekniska underverk jag stöter på.

Fram kom vi och hungriga var vi och detta var vad som mötte oss! Afternoon Tea serverat vid bordet!

Ett kul gäng var vi, det är vi alltid! Ja, älskling och jag var ju också med, vi såg ut såhär:

Vi vet ju att klä upp oss när vi är på slott!?

Eller också var det slottet som klädde upp oss.

I varje rum låg det nämligen tidstypiska kläder när vi checkade in, och mysteriet om varför vi skulle lämna info om klädstorlek innan resan fick sin förklaring!

Men nu berättar jag i oordning!

Innan vi klädde ut oss till prinsar och prinsessor, blev vi nämligen utmanade på bouleturnering! Vårt illustra gäng med en svårt taggad Hasse Aro samt pitbullen Tanja Fylking i spetsen spelade med och mot övriga gäster, med ett FINT pris att vinna!

Ja, okej, jag var väl hyfsat taggad också… det var som sagt ett FINT pris…

Det gällde ju att utnyttja ställets alla faciliteter, så emellan matcherna tog jag mig ett lyxigt bad…

Lotta och Åza tog tillfället i akt att snicksnacka istället för att bada..

Jag kämpade på! Hasse hade åkt ut, nu var det bara Tanja och jag kvar…

Och JAG VANN!

Men Tanja var en god förlorare och vi fortsatte festen i bästa stil!

Prinsessor…

Drottningar…

och en och annan prins

Några -outklädda – prinsar förgyllde dagen och kvällen. Leffe och Leffe kan dom ha hetat, dom var bra och outtröttliga .

Och ljuvlig mat serverades! Detta var potatis som tillretts på ett flertal vis, friterad och skummad, picklad och rökt, det var magiskt gott!

Nästa morgon gick jag till sjön. Att bada på morgonen… Finns det nåt bättre?

Ja det skulle vara frukosten då. Som serverades vid bordet, på det lyxiga vis vi just vant oss vid.

Stort tack till Per och Sanni, som gjorde detta oförglömliga minne för oss!

Och förstås till Leena på Petit Hotel som är vår lagledare och Tanja och alla oss som var med och gladde varandra!

Relationer.

Jag sitter På berget och funderar över liv och relationer, engagemang och självförtroende och självsäkerhet.

Allt är inte självklart lätt.

Bara för att jag gillar folk i min närhet, är det inte sagt att dom gillar mig! Det är en trist känsla, den där när människor inte blir omedelbart glada när jag kommer, utan mera liksom skruvar på sig och jag känner att jag borde nog gå igen…

Mitt inre skälver till och jag förflyttas till min osäkra, lite rädda, barndom, där jag visste att jag inte dög, aldrig var bra nog eller tuff nog eller snygg nog…

Ja ja… Det där är nog en känsla jag inte är ensam om. Och jag fattar ju ( ibland) att universum inte snurrar runt mig, utan att dom kanske har andra saker att tänka på, som inte har med mig att göra.

Fast det hjälps inte. Jag skälver ändå.

Vi hade bröllopsdag igår, jag och min älskling. 9 år! 9 år!

Det är en låååång tid i mitt liv, jag som aldrig trodde att jag skulle bli gift överhuvudtaget.

Vi firade med goda vänner På berget. Solen sken och myggen höll sig nån annanstans och vi var lyckliga.

För vi är det. Lyckliga med varandra och med vänner och släkt och paradis och sol och närhet till havet så att vi kan morgonbada.

Den andra, lite tråkiga känslan…. Ja. Den finns ju där ibland.

Det gäller att hitta förbi den. Och försöka att bli en bättre människa. Eller en mindre känslig en. Eller en större… eller tja, jag vet inte.

Nu ska jag få nyfångad abborre av min man! På nioårochendag-firningen!?

Dagdrömmar

Ett samarbete med Impecta

Min trädgård är som ett paradis.

Ja, inte som den här, alltså. Det här är nån annans paradis, nån som äger denna kolonilott och som lägger tid och kraft och kärlek på den och som dessutom har gröna fingrar. Det har inte jag.

Min trädgård, där den inte får sköta sig själv, ser mer ut som ett oparadis!

När jag lämnar den åt sitt öde,prunkar den. Den självsår lavendel och prästkragar och humlorna älskar den, till min glädje, för humlor och bin vill en ju ha i sin trädgård, utöver blomsterprakten!

Men nu har jag bestämt mig! Nästa år, då minsann! Då ska jag utveckla gröna fingrar och då ska humlorna få se på fyrverkeri! Blomdoft och färgprakt ska spraka och jag ska stolt spankulera runt i min trädgård och veta att detta, allt detta, är min förtjänst!

Ja! Det KAN hända! Jag måste bara införskaffa ett par trädgårdshandskar, såna där assnygga blåbyxeshorts samt lämpligt antal fröpåsar från Impecta och sätta igång.

T ex PIONVALLMO! Bara namnet är ju beroendeframkallande! Jag har pioner som min svärmor satte, dom är underbara, och tänk att blanda dom med vallmo! Eller tänk att så en egen sommaräng, det kan jag med hjälp av KULTURARV.

Eller varför inte lite ätliga nyttigheter som BARON ( vintersallat) MEDANIA (spenat) eller BOUQUET ( bladdill)?

Finns inga gränser för fantasin här! Bara att skaffa en tumme med han där uppe så att han regnar och solar i lagom mängd.

Sen ska ni få se på blomprakt, minsann!

Karriärbyte?

Jag är ju, som jag kanske sagt tidigare, skådespelare. Frilansande skådespelare. Freelance, helt enkelt.

Det betyder att ibland jobbar jag mycket, ibland jobbar jag inte alls. Det sistnämnda är hur jag har det just nu, och det är trååååååkigt!

Fotograf Dan Norrå

Jag gillar att jobba. Jag gillar även att jobba mycket, jag tycker det är kul att flänga mellan tv-inspelning på dagen och föreställning på teatern på kvällen.

Och efter en sån period, så gillar jag VERKLIGEN att få vara ledig ett tag. Att få ta sovmorgon ( inte för att jag sover, men det är lyxigt att själv få bestämma när det är dags att stiga upp och inte jagas ur täcket av en ilsken väckarklocka).

Tanken på att varje dag, resten av mitt arbetsliv, vakna till ringklocka, äta min frukost, traska till samma gamla jobb, jobba 8-17, hinna roligheterna och resorna och allt det oupptäckta på helgen , vara beroende av att vädret är okej på min sommarsemester…. Jag förstår att det kan vara tryggt och kanske rent av skönt med rutinen, men det är ICKE för mig!

Det är ett av skälen till att jag är frilansare. Jag tycker om att inte veta allt i förväg.

Det betyder förstås också att jag, som just nu, ibland är ofrivilligt arbetslös. Medaljens baksida, så att säga. Och den baksidan gillar jag ju inte.

Så nu önskar jag att Brightmill startar en tjänst för oss skådespelare. Nu jobbar dom bara med chefer. Chefer som, liksom jag, vill jobba längre eller kortare perioder för att sen kunna vara ledig längre eller kortare perioder. Ett utmärkt sätt att spendera sitt arbetsliv på, tycker jag!

Eller ska jag hela enkelt bli chef? Hm, det tål att tänkas på…?

Gourmander på Gourmet-resa!

Vilken resa vi får göra, vilka kulinariska och fantastiska upplevelser vi bjuds på, jag och älskling och ett gäng vänner, både gamla och nya.

I fina Nissanbilar transporteras vi runt till ljuvliga små slott och värdshus, där vi möts av mat och människor, upplevelser, historier och historia, skratt och champagne och sköna sängar, ja det är som en dröm!

John möter oss med Afternoon Tea. Till teet serveras givetvis även champagne.

Först ut var Garpenbergs Slott utanför Hedemora. Där har vi varit förut och känner oss som om vi går som barn i huset bland salongerna.

Den ursprungliga slottsherrens arbetsrum. Numera en av salongerna där man kan sjunka ner med sitt champagneglas och bläddra i brev som slottsherren skrev på sin tid

Marcus kan allt om slottets historia och tar oss runt och berättar om levande och döda. För såklart spökar det en smula…

Ett litet bevis på omtanke. Förra gången jag var här glömde jag, ovetandes, ett litet plagg på rummet. Jag har förstås letat och undrat och frågat mig VAR ÄR DET?? men fått inse att jag tydligen tappar byxorna utan att märka det.

När jag nu kom in på mitt rum, ligger mina förlupna småbyxor prydligt och väntar på mig, som en glad överraskning!

Löjrom. Jag kan äta hur mycket som helst….

En vanlig syn på dessa resor. Vi vill alla dela med oss av våra upplevelser! Här är det Tanja, Marianne och Lotta som instagrammar.

På morgonen, innan frukost, spankulerade jag runt i parken och lekte prinsessa. Powerwalks och Viktväktartänk ligger inte i mitt fokus på dessa resor…

Nästa ställe! Våra bilar tar oss till Dala-Floda och dess värdshus!

Evalotta tar emot i sin vackra trädgård, iförd folkdräkt eftersom det är Komidsommardagen, dagen då kullorna förr i tiden kom hem till trängtande masar efter att ha vaktat kossorna på sommarbete

Här bjuds vi på lunch, som tillfredställer alla sinnen! Torskrygg och bakade grönsaker, hemgjord färskost och sallad från ovan.

Jag tror tom mina viktväktarpoints tog ett litet glädjeskutt.

Per och Evalotta säger hejdå! Lotta och jag fotar!

Vidare, vidare!

Kväll och natt tillbringar vi på nästa Petit Hotel, det blir Sahlströmsgården i Torsby.

Här får vi kaffeokakor-välkomnande, sen – efter att vi fått våra rum och hunnit vackra oss inför middagen ,sticks champagneglas i våra händer och vi bjuds på en berättelse i den gamla gårdsbyggnaden.

Det är Bengt som berättar. Bengt har bott och drivit gården, nu är hans främsta uppgift att levandegöra gårdens historia, eller framför allt dess kvinnors!

Fantastiskt roligt att lyssna på och fler än en satt med tårar i ögonen vid sagans slut.

Sen blev det middag! Och som vi vant oss vid, i världsklass!

Sen sov vi gott i tysta rum och på morgonen – i morse- började jag dagen i det stilla vattnet. Bästa starten!!

Om jag kunde länka, skulle jag göra det här!

Men tack till Leena som är drivkraften i detta, till Tanja, som bjuder med oss, Anna och Paulin som kör oss, John Cilla Marcus Per Evalotta Anna o Bengt som tar hand om oss och får oss att känna oss lyckliga, omhuldade och mätta.

Och tack till alla vännerna, för att vi tillsammans skapar ett minne för livet!❤️❤️❤️

Hur många kilo kan man gå upp på en dag?

Söndag, sommar och toppenväder.

Min ViktVäktar-dag har dock inte varit på topp.

Jo, morgon i total stillhet, inte en vindpust, inte en Point!

Vi som viktväktaräter tänker nämligen i Points. Lättfil 0 Points. Ägg 0 Points. Wienerbröd ( litet) 11 Points.

Jag får äta 23 Points på en dag, så väljer jag wienerbröd till frukost blir det väldigt mycket spenatsallad resten av dan…

Nåväl, jag åt en stadig nollpointsfrukost i stilla solsken, det var underbart.

Sen började nedåtspiralen…

Jag avstod kanelbulle på båten hem till stan. Den såg ljuvlig och nybakad och livsfarlig ut, men jag motstod… Jag visste vad som väntade, nämligen.

Barnbarnskalas! Ungen fyller 10 och detta firades med smörgåstårta och prinsesstårta och rulltårta och bullekakaballerinachokladmums.. ja, ni fattar.

Det var så mycket att jag kunde inte ens fota, jag var upptagen av att bryta kakor i halvor och skära minimala tårtbitar och låtsas att jag inte skulle komma tillbaka strax och hämta resten…

Trinda som ballonger kom vi hem, jag och älskling, slängde oss på soffan en stund och sen gick vi faktiskt ner i Årstaviken och tog sommarens första bad! ( AktivitetsPoints!??)

Sen, för det var bestämt sen innan, samlade vi in grannen Hasse och gick ner till husets nya restaurang. Prime Burger..

Mina middagskillar!

Nu har vi både världens bästa pizzeria och utmärkt goda hamburgare i vårt hus, om hungern attackerar. Härligt, javisst. Men vad säger WeightWatchers????

En vanlig ovanlig fredag.

Gårdagen började dramatiskt! Vi trodde det var kriget som kom, men när vi tittade ut var det explosion i bil!

Svart rök bolmade och jättelågor slog upp, men så fort brandmännen sprutade vatten lugnade sig eldhavet…

Och inte särskilt farligt heller, det som pangade var däcken som sprack, men en liten aning om hur det kan vara i terrorsammanhang fick vi i alla fall….

Dagen fortsatte med extraspänning. Vi skulle på tidningen Connoisseurs årliga evenemang Motordagen.

Den utspelar sig på Steninge Slott utanför Stockholm och det är en härlig tillställning även för oss icke biltokiga. Massor av fina dyra blänkande bilar, god mat och alkoholfri champagne, provsmakning av choklad och provkörning av dom ursnygga bilarna. Kompisar och sol. Ja, kan inte bli så mycket bättre…

Familjens bilnörd går igång…

Richard Juhlins alkoholfria… God!

Jo, lite bättre blir det förstås om man anländer till denna fest i helikopter! Så det gjorde vi!

Assnygga och superskickliga Klara flög oss säkert till Steninge. Sååå kul att en ung ball tjej är helikopterförare!

Dessutom skönt att slippa bilköerna när vi åkte tillbaka till stan

Det gjorde att vi hann kasta oss ut på landet och njuta av kvällen På berget! Sommaren är äntligen på ingång!

Alla väder är sköna i skärgården, men solnedgången ligger mig varmt om hjärtat!

Att förlora en familjemedlem.

Vi förlorade en älskling i tisdags.

Torsten var vårt hjärtegull, vår sötnos, vår muffis.

Vi är förkrossade. Vi gråter. Vi håller om varandra och minns, ” nu skulle han ha försökt klämma sig ner mellan oss” , “åh så glad han var när vi kom”, ” titta, här är hans julklappsnalle” och så gråter vi lite till.

Den som inte har djur kan nog inte förstå. ” Men det är ju bara en HUND!!” ” Tur att det inte var en människa!”

Och det är klart, att människor smäller väl högre … Fast inte just NU, inte just när Torsten saknas oss med full kraft.

Torsten var ung och glad och kärleksfull. Han var 13 kg kärlek, rakt av. Han älskade villkorslöst och krävde av oss att vi älskade tillbaka.

Och det gjorde vi! Det gjorde vi med lätthet, för han var så rar och älskansvärd, inte en illasinnad baktanke fanns i hans hjärta utan bara godhet och en önskan om mat och klappar. Och en promenad, fast bara om det inte regnade.

Om vi var på landet – han älskade även att få vara på ön, där han kunde gå fritt och hade en kompis som kom och hälsade på då och då – och vi tyckte att han kunde kvällskissa på egen hand tittade han på oss som om vi var galna, vände på tassen och borrade ner sig i soffan igen ..

Han var fullkomligt trygg. Vi glädjer oss, i sorgen, att vi fick vara med om att ge honom ett bra fint skönt liv.

Tyvärr är Franska Bulldogar, som Torsten var, en framavlad hundsort med massor av fel. Bland annat en fallenhet för diskbråck och det var det vår älskling drabbades av. Eller hade med sig från födseln, vi vet inte säkert.

Vad vi vet, är att detta var något han inte kunde leva med.

Så nu sover han den eviga sömnen.

Och vi gråter.

Men vi har haft honom, och det är underbart.

Hej då lilla fina Torst!

Vi älskar dig❤️❤️❤️